Tingeling

Vissa dagar gör mer ont än andra.
Jag ligger stilla på golvet med armarna utslagna. Jag tittar med tom blick upp i taket. Väntar på att smärtan ska sprida ut sig för att sedan förlängas ut ur mina fingar och försvinna. Men det gör den inte. Den lägger sig som en sten över mitt bröst utan takte på förintelse. Det gör så fruktansvärt ont.
Kommer det här någonstin att ta slut. Den eviga kampen om att vara lycklig och hjärtekrossad.

Jag övergår till fosterställning, torkar ansiketet i täcket och hoppas på en bättre morgondag...

Jag drömmer återkommande drömmar på nätterna.
Drömmar om den perfekta verkligheten. Drömmar om det lyckligaste i världen. När jag vaknar är detta det första jag tänkter på och jag blir lika besviken varje gång jag förstår att det var en dröm, igen.
I drömmarna känns allt så äkta, så verkligt. Jag önskar att jag kunde få stanna kvar där, eller helst av allt, göra allting till verklighet. Skapa min drömvärld i vaket tillstånd och inte bara några timmar på nätterna. Att få vara så lycklig i den riktiga världen och hela tiden veta; att om jag somnar och vaknar igen, kommer allting fortfarande vara på riktigt.

När är det min tur att vara den lyckligaste tjejen i hela världen?!

Nattångesten från helvetet.

Jag börjar tappa tilliten till folk jag inte borde. Jag börjar tveka på allt som betyder någonting. Det känns som att alla ljuger för mig samtidigt som jag egentligen kan höra deras sanningar.

 

Jag måste hålla huvudet högt i alla lägen, inför alla jag träffar.

Men jag orkar inte. Men jag måste.

 

Aldrig mer ska någon få göra mig illa. Hur hård jag än är tvungen att bli.

 

När är det min tur att bli räddad?

 

 

Jag har tillbringat större delen av dagen på gymet. Min balladlista på Spotify körde skiten ut mig- Och ja, ballader är fruktansvärt bra att träna till.
Nu ligger jag utslagen på soffan. Utmattad, både känslomässigt och fysiskt.

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.
Känslor man inte vill känna tar över och känslor man önskar så mycket får man leta förgäves efter. Varför är det så? Varför kan man inte styra och bestämma?
Jag är trött på att bli inledd på fel spår och att alltid vara den som i slutändan åker på en fet käftsmäll. Jag är trött på att vara positiv och spontan, för att sedan ändå vara den som behöver tröstas om nätterna.

Men en sak vet jag. Att jag samtidigt är lyckligast i världen!
För jag har världens bästa och finaste vänner. Och ni är så många, så unika. Ni kompletterar varandra på så många sätt och ni kompletterar mig.
Ni är allt jag behöver i slutändad.

Tack för att ni gör mig till den stoltaste tjejen i världen!

Jag kan inte röra mig.
Min kropp värker i varenda liten vrå. Jag vill ställa mig upp och skrika rakt ut, men när jag försöker viker sig benen och luften försvinner. Sakta gilder jag ner mot golvet igen och jag får inte fram ett ljud.
Jag kippar efter luft. Lägger mig återigen ner och sluter ögonen.
Jag drömmer om att sova bort smärtan. Att få vakna till april-sol och mjuka händer.

Det gör så förbannat jävla ont...

Idag är det min tur att ha magen full med silverfärgade fjärilar. Jag biter oftast ihop och skyddar mig med vardagsgnäll. Jag vet inte riktigt varför men allt känns upp och ner och ensamheten sprider ut sig på dom 90 kvm mitt hem består av.

Jag har under några veckor varit så nära mina fina. Under en lång och en kort Sthlms-vistelse och under en vecka då två varit hos mig.
Jag har blivit bortskämd med deras kärlek och nu är jag alldeles tom då inga fler resor till dom är inplanerade. Min resväska är uppackad och placerad på sin plats under sängen- jag vill packa den genast. Låsa dörren, skita fullständigt i att kylen är tom och åka härifrån. Helst inte komma tillbaka på hela sommaren. Det finns så mycket fint på andra sidan.
Jag är trött på ytligheten och vill ha ärliga konversationer.

Jag tog mig ut ikväll men flydde hem då jag inte orkade le mer än tre minuter- jag brister här och nu.
Idah ringde och jag fällde tårarna jag gått och tryckt på hela dagen. Hon är en ängel, en riktig. En av de fina som alltid är ett stenkast ifrån mig, även fast det kan vara 40 mil.

Nu stänger jag igen för idag och hoppas på en bättre morgondag.