Ett led sovandes i sked med förvirring.
Jag drömde att jag flög, upp till ett hustak. Där satt jag och betraktade alla i min närhet. Det var någonslags gatudans som pågick och alla minglade runt i en salig blandning.
Plötsligt trillar jag ner från taket då vingarna försvann, mina ben ville inte fånga mig mot asfalten så jag blev liggades på marken. Den dansade gruppen skingrar sig och försvinner, vi ligger sked i en lång rad. Bakom mig har jag den självklara tryggheten, den håller om mig med slutna ögon. Den självklara känslan är lite skrämmande med jag vet samtidigt vad den vill mig och jag accpeterar den. Sen kommer det förvirrande. En färgglad energivind kommer trippandes med bara ben och lägger sig framför mig i ledet och jag känner den nyfikna doften från dess ryggtavla och jag blir glad.
Så där ligger jag mittemellan med förvirringen. Med min arm bakåtsträck hållandes i den igenkännande tryggheten och med näsan vänd frammåt sniffandes mot det färgfyllda och oförklariga.
När jag vaknade hade tappat några av de sanningar jag kommit fram till. Dom fem självklara stegen frammåt har backat tillbaka till tre. Jag vet inte vad den här drömmen betyder eller vad den vill säga, men jag känner nu i efterhand att den kanske kommer att ha betydelse.
En oförklarigt vacker förvirrelse...
Singelrester svartklubbsdansar på kärleksnatten.
Kan man börja den röda kärleksdagen bättre än att frossa i koffein med sin vapendragare. Då alla läskiga par slänger attraktionsblickar till varandra över caféborden så är det precis Idah jag vill ha en sån där kärleksfull date med. Vi har genom alla dessa år hunnit ösa i oss ostisar och flera liter dipp efter att vi själva varit flickorna med just de där blickarna, men likt förbannat hamnat med kaloripåsarna på magen.
Frammåt kvällen samlade vi ihop singelresterna som befann sig i Göteborg på en alkoholhaltig fest på Hisinge Island. Jag och Världens Bästa mådde inte sämre av att vara ensamma tjejer bland sex singliga grabbar.
Handsken fungerade utmärkt utan handsken och vi tillbringade natten i en 80-tals film fullt med pastellfärgade syntare. I vårt popklädda gäng brukar vi mestadels smälta in och vara lika obetydliga som alla andra. Men traskar man rödamattan frammåt in i en svart grotta då kodordet in hittas gömt i cyperspace blev vi med våra snekammade luggar genast dom som fick mest uppmärksamhet. Med lätt skakiga knän gick vi i vår lilla skyddade grupp runt och blev hårt betraktade av färglagda tuppkammar och alldeles för små lackfodral. Och genom dom höga platåskorna var det svårt att analysera om blickarna kom från tjejer som ville klösa oss i ansiktet eller killar som med sina kajalmålade ögon ville förföra blodet ut ur våra halsar.
Vi befann oss i 80-talets syntbubbla, Prom Night javisst, men varken Fame eller Flashdance spelades ur högtalarna. Det kändes som vi kastats in i en film där våra karaktärer inte riktigt funnit sin rätt och kanske var det det, som gjorde kvällen till en tillen underlig dröm där vi alla hade huvudrollen.
Han sa att han tänkt skicka blommor och berättade att jag var hans. Återigen kom det fram en liten saknaförklaring och den här gången blev jag varm i kroppen. Jag önskade att det var han som höll om mig och pussade mig godnatt på pannan...
Kärlekens dag blev en dag med alldeles för mycket kärlek.
En dag berusad av lyckopiller.
En dag på året är ens alldeles egna dag och på något konstigt sätt känns alltid den där dagen lite extra. Igår var det jag som fick känna på den känslan då jag fyllde tjugotre år. Kanske var detta en av dom bättre födelsedagarna på väldigt många år.
Vaknade för att gå upp och ta mig till jobbet, det kändes väl egentligen inte så mycket just då.
Jag hör ett dunns från trappuppgången och plöstligt börjar det glittra ur brevinkastet. Jag visste att mamma inte skulle kunna låta blir att skicka mig små överraskningar, men det var mer än så. Alla där hemma hjälpte till att färglägga den svarta dörrmattan. Små paket med fina snören och kort pryddav bling, med jätte fina önskningar. Så mycket fjärillar jag fick i magen. Bland alla de fina sakerna låg ett kuvär med en handstil som jag aldrig skulle kunna ta misste på, Madeleine. Hon skickade sitt hjärta och en fin saknaförklaring. Jag fick sätta mig ner då mina knän skakade och mina ögon blev vattniga. Ur en stor hög av kärlek vart det detta som fick mig att le tio extrapoäng hela dagen. Jag saknar henne så otroligt mycket.
Efter jobbet klockan åtta prydde min rosa prinsessa sätet bredvid mig mot Majorna. Hade bjudit över mina gjädjeflickor på en liten fira-min-födelsdagsmiddag. Väl hemma studsade Fröken Röd ut ur dörren och gav mig en grattiskram. Jag fick ett jätte fint paket och en kärlekssaga. Den lilla tokan hade köpt tre par alldeles för fina Erica-skor och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Av Idah fick jag en prinsesspåse med saker som vi prinsessor kommer behöva för framtida hyss. Jag vet inte vad jag ska säga för att ni ska förstå hur massa jätte glad jag blev, tack tack tack tusen gånger.
Sess som alltid är världens bästa hade redan gjort iordning för vår lilla tjejkväll och vi fick även utökning av Laura Love.
Jag kunde inte ha fått en bättre tjugotre årsdag när ni alla är som små lyckopiller som jag inte kan få nog av. Hur mycket jag än knaprar på er försvinner inte lyckan och jag vill aldrig att berusningen ska ta slut.
Efter en bag-in-box rödvin somnade vi återigen på varsin kudde och skrattet gjorde oss trötta i ögonen så vi tillslut somnade...
Från Frölunda till skoldisco.
Vi förbusade hos Fröken Röd i Frölunda och dom förväntansfulla skratten togs oss skuttande fram till vagnen.
På Skoldiscot kunde vi gotta oss i högstadienostalgi, lyfta händerna högt upp i luften och känna basen pumpa genom våra kroppar. Med alla dessa kända ansiken på samma ställe kunde jag inte annat än att känna mig lyckligt levande. Vi hittade en trevlig fransman som försåg oss med tequila och en gottluktande fiskarmössa som hade många cigg.
Tre par alldeles för höga klackar försöker efter nattens kärleksbus ta sig tillbaka till Frölunda. Det gick sådär. Släpper man armkroken så får man skylla sig själv när man gör magplask i asfalten :)
Det är inte konstigt att det är så nära till skratten när man hela tiden träffar nya ansikten som man tycker om så fort dom visar sig. Jag har återigen fått vakna upp ifrån en förtollad natt och det första jag sett när ögonen öppnats dagen efter är den fruktansvärt vackra verkligheten.
Och lilla Gullefjun hon var så glad...
Att hoppa hage i en grottliknelse.
Helgens förvirrelse har nu översatts till ett bultande lugn. Kanske är det distansen som har skrämt mig mest. En distans som egentligen inte finns, men som så fort skulle kunna svälja allt i en hastig storm.
Efter en natt med ihopflätade fingrar känns det som jag hoppar hage i en härlig dimma. Jag ska aldrig skrämma till tårar igen. Det finns en orsak till att vi hamnade mellan glittriga ögon och varför skulle det helt plötsligt sopas bort. Det finns ingenting att vara rädd för. Ibland måste man nog helt enkelt dra ur kontakten mellan hjärna och verklighet och låta ödet få den totala kontrollen.
Jag vill bara leva, leva i dom förtrollade nätterna, för att sedan vakna upp och känna att det inte var en dröm. Jag vill sluta ögonen, snorta i mig livets dofter och få hjärtat att slå ett extra slag. Livet kan nog vara så där löjligt behagligt om man tillåter sig själv att man faktiskt får vara det.
Såpbubblorna börjar spricka, långsamt en efter en. Och dom silverfärgade fjärillarna börjar sakta hitta en nyans av pastell och förenar sig så småningom med dom mjuka regnbågsvingarna...
Jag är så glad, för jag har fått chansen att hitta den bästa.
Spåbubblor och damsugsvrål.
Det känns som att jag har huvudet fullt med såpbubblor. Massa massa i olika storlekar. Men dom vill inte gå sönder. I en långsam och oförstålig takt studsar dom emot varandra i en ond cirkel. Vad händer när dom spricker? Kommer allting bli solklart eller kommer det luckras upp till ingenting?Jag är rädd, rädd för mig själv, rädd för att jag kanske tappat kontrollen. Det är både skrämmande och samtidigt otroligt härligt.
Mina två fjärilsarter har blivit tre. Sedan jag var tretton år har mina fjärillar funnits där, som en bekräftelse vart jag har mina känslor. Dom mjuka regnbågsfärgade och dom svarta med sina knivvassa vingar. Men den nya och tredje sorten är helt främmande. Dom är silverfärgade, nästan genomskinliga och jag kan inte känna deras identitet. Jag får inte styr på vilken känsla dom vill ge mig. Av deras hysteriska kittlande vingar blir jag så fruktansvärt frusterad. På något konstigt sätt känner jag mig lycklig. Är detta ett nytt och oförväntat steg upp på en annan nivå i livet.
Igårnatt vad jag ute med mina alkoholpåverkade ben och gick. Ja, vi gick. Försökte blåsa skallen tom av småstadsmörker.
Ikväll ska jag till Dansverksta'n. Jag ska dansa mig till förståndet, fyllas av ett lyckorus som jag har full kontroll över. Den där känslan är obeskrivlig. Att vara ett med musiken och rörlesen.
Jag känner redan att hjärtat slår ett extraslag...
And your slowly shaking finger tips
Show that your scared like me so
Lets pretend were alone
And I know you may be scared
And I know we're unprepared
But I don't care
-Secondhand Serenad.
