Tingeling

                                                                                                               

                                                                                       

                                                                                                                                                                       Återigen ligger jag sömnlös om nätterna. Tillvaron utger sig att vara något den egentligen inte är. Mina knän skakar rastlöshet. Tankarna sänds till något som verkar vara en okänd planet men därifrån kommer inga svar tillbaka. Cirkeln bryts.                                                                                                                                                        

Kanske är det precis det som är svaret. Är det dags att bryta mönstret? Kanske är det nu man ska göra det oförväntade och otrygga, för att man för en gångs skull ska få känna att man verkligen lever. Och för att man någon gång ska förstå varför man lever. Jag drabbas ofta av lyckorus, kortvariga, som gör mig levande för stunden. Men det måste finnas någonting mer.                                                                                                                                                                                                                                                                              Jag vill inte vara med i barnaskapande och sambo-konstellationer. Jag vill hitta andra saker att leva för, framför allt mig själv. Jag vill ta vara på mitt liv innan jag delar med mig med någon annan. Det är dags att våga ta steget ut.

                                                                                                                                                                       

Julhysterin är i sitt esse. Jag jobbar och vill att timmarna ska bli överstökade, så att jag kan få åka hem. Jag ser fram emot julen. För mig betyder inte jul en massa måsten och julklappar. För mig är julen en tid då jag får tillbringa timmar med min fina familj och en tid då alla mina finaste är på samma plats samtidigt. Jag längtar efter att få snorta i mig de kryddiga juldofterna och att få luta mig tillbaka och njuta av den bästa tiden på året.             

Men den här julen kommer bli annorlunda. Det är första gången vi firar utan vår morfar. Saknaden kommer vara enorm och det är just under de tillfällena när vi är tillsammans allihopa man känner att någonting fattas. Därför kommer denna julen kanske bli den som kommer att bli viktigast. En tid då vi verkligen får hålla varandras händer och känna den lycka att vi har varandra.                                                                                                                                                       

Ett år har gått sedan jag träffade Fröken Röd för första gången.

När jag tittade tillbaka i min kalender, som jag noga använder som en liten dagbok, så upptäckte jag att vi träffades den 13/12. Tretton är mitt lyckotal! Det säger ganska mycket, för om jag inte hade fått syn på henne utanför Pustervik den där Lucia-natten, då hade mitt liv sett helt annorlunda ut.                                                    

På väldigt väldigt kort tid kom hon att betyda så otroligt mycket, jag hade aldrig känt på det sättet förut. Hon blev den bästa vännen jag saknade så fort vi inte var tillsammans. Hon var den som fattades mig. I det här läget så tror jag inte på slumpen. 

Ett år har gått och jag vet att hon kommer vara en person som håller om mig för resten av livet. Nätterna då vi låg vakna i förvirrelse med rädsla om att allt skulle ta slut är sedan så lång tid borta.

Hon är det finaste som hänt mig och det finns ingenting jag inte skulle göra för henne!                                                    

Gång på gång blir jag påmind om min lycklighet och jag vill inte byta med någon för allt i världen.