Tingeling

I en månad är jag nu bostadslös och det är nu jag märker vilka som är mina riktigt vänner. De som öppnar dörren mitt i natten, de som köper kaffe till mig och ger mig lyckopiller. Detta kan vara det värsta jag någonsin varit med om, att släpa runt min väska i snödrivor. Jag känner mig som en herrelös hund.

Att behöva försvara mig i detta läge är det sista jag behöver, jag är gråtfärdig redan innan. Den första april, när jag får öppna dörren till min nya lägenhet, vet jag vilka jag ska bädda till med sidenlakan och vilka jag ska laga lite extra mat till.

Men jag är ändå mer lycklig än ledsen, för nu vet jag vilka jag alltid kan räkna med och det är så fruktansvärt vackert. Vissa visste jag från första början men det finns även dem som uppenbarat sig från ingenstans. Mina vänner är mitt allt och jag sätter dem alltid i första hand. Jag har avslutat många relationer på grund av orättvisa och det har jag heller inga problem med. Samtidigt som jag håller väldigt väldigt hårt i de människor som gör avtryck i mina händer. Ju mer åren går, ju mer vet jag vilka jag kan räkna mig.

Tack alla ni raringar som ställer upp och skyddar mig mot knivar i ryggen!