Tingeling

Den här gången känns det inte alls roligt att lämna Stockholm. Det tar emot och det känns overkligt. Det finns alldeles för mycket fint här. Jag förträngde det fina på vägen, men det hann ikapp mig och slog ner mig hårdare är någonsin.

Sist jag var här under en längre tid tappade jag kärleken till mitt andra hem och kände inte alls för det. Nu är känslorna tillbaka. Hjärtat klappar hårt. När jag struttar Götgatan ner, när jag besöker mina favoritcaféer, favorit klubbar eller när jag får umgås med människor som ger mig så mycket kärlek. Och dom är så många.
Jag vill fortfarande inte bo här, jag trivs alldeles för bra i Göteborg. Men jag vill vara här och jag vill leva här. Jag vill leva i storhetsvansinnet, i hettsen och ytligheten. Jag är trött på analys och diskussion. Jag vill leva här och jag vill leva nu.

Jag önskar att denna vardag kunde förbli en bestående vardag, då skulle lyckan vara total. Vi lever i en drömvärld och vi drömmer oss igenom klädberg och pojkvänsproblem. Men kanske är det bra att man två gånger om året får små instensvia perioder då man kan njuta till fullo. För att sen hinna sakna det ett stund tills det är dags igen.

Ännu jobbigare blir det när jag under nästan tre veckor har kunnat ta bilen en kvart bort och haft mina tre fina där. Ibland är distansen så lång att jag vill gråta och nu kommer den igen. Då vi mobilsaknar varandra nästan varje kväll. Jag vill ha er nära mig! Fyra-fem gånger om året är galet för lite.

Nu låter det som att jag är deppig, det är jag inte. Tvärtom, jag är sinnes lycklig!
Lycklig för den återfunna kärleken och lycklig för att jag haft två helt galet underbara veckor här. En massa tokigheter har hunnits med och jag är mer än nöjd.

Tack alla underbara raringar som gjort min "jobbsemester" till något allldeles oförglömligt.
Fan vad jag älskar er!