Tingeling

En vecka har gått sedan min fina morfar fick vingar och lämnade oss på fastmarken. En söndagschock. Jag åker hem och familjekärleken är starkare än någonsin. Vi håller om varandra och torkar blöta kinder torra med trygghet och systerskap. Jag pussar min mormor och berättar att hon aldrig kommer att vara ensam. Onsdag och torgfika, vi håller varandras händer när människor möter oss och vill kasta tröstande meddelande. Ögonen fylls med vatten, men vi släpper inte varandra.

Jag saknar att ligga i sängen och höra hans nysningar från våningen över. Jag saknar hans kramar när jag springer trappen upp och för att berätta att jag är hemma. Jag saknar att glida förbi honom och plötsligt känna att han håller fast i min tröja. Jag kommer att sakna hans förvåndade min när han får julklappar. Jag kommer att sakna när han sjunger "Hurra Hurra" på min födelsedag.

Jag hade världens finaste morfar och jag saknar honom så otroligt mycket!