Tingeling

Jag vill tacka min Kärleksflicka för en underbar långhelg i Hufvudstaden. Fem alldeles behövliga dagar med massa promenadmys och glömma-vardagen-stunder. Men det är med en viss vemod och konstiga känslor jag sätter mig på tåget tillbaka mot Göteborg.

Jag går nervös en lång tid för att tillslut stå öga mot öga mot den värld jag försökt glömma.  Den värld jag i höstas packade mer i små skolådor och placerade uppe på garderoben. Jag har försökt förtränga en kärlek och någonting som gjort mig lyckligast i hela världen. Allt svämmar över mig och det är vackrare än vad jag vill minnas. De tar några få sekunder. Ridån går upp och jag kan höra mina andetag. Ögonen fylls med  en fruktansvärd saknad och jag känner hjärtat slå hårda, förträngda slag. Jag får svårt att andas.

Att få se den vän jag håller närmast om hjärtat, röra sig i en alldeles för vacker och musikalisk form gör mig inte mindre känsloladdad. Hon är den vackraste och jag får emellanåt svårt att se, då ögonen svämmar över med stolthet och kärlek.

Jag har dragit den största vinstlotten då jag får kalla mig Madeleines bästa vän. Nu vill jag ha hem henne,  hon behövs för att jag ska känna mig komplett. Orden räcker inte till för att jag ska kunna förklara hur fantastisk hon är.
Tack min fina, för att du finns i mitt liv. Du gör allting lite ljusare och mer meningsfullt!

Jag håller mina änglar hårt i handen.