Tingeling

Idag blev jag väckt av Fröken Alsins sms. Och kanske var det bra då klockan redan hade tickat förbi elva.
Vi bokade in en promenad, en pormenad med framtidsfantasier. Stegen vi i fortsättningen kommer ta, kommer inte längre föra oss upp för den backen som under många månader har fått oss att trampa runt i en stor grop med känsliga minnen. Minnen som vi inte vågat släppa ut mellan våra fingrar och minnen med så många orubbliga och blandade känslor.

En sensommar möttes vi i den förväntansfulla staden och båda med huvuden prydda i kärleksfärg. Vi var som den hysteriska röda färgen, fyllda av kärlek och extas. Men på den intensiva vägen tappade vi nyanserna av kärlek och ersatte dess färg med mörkare skalor. Våra fnittriga hjärtan slutade skratta lika fort som julklappspappret förvann ner i pannrummet. 
Vi lämnade storstaden för att över sommaren gömma oss i varsin småstadsgrotta och endast vårsolen kunde avslöja de enstaka gömda röda slingor som då fanns kvar.

Efter vår pormenad idag och efter en ytterligare titt i vårt förhoppningsvis nya hem känns det som att dom röda slingorna nu är på väg att besegra den nästintill svarta färgen som under så långtid har varit den dominanta. Vi kommer framöver med ljusa tygskor trampa nya stigar i nedförsbacke och när den första vårsolen smeker oss i ansiktet ska vi öppna våra händer och låta alla tvivel försivnna med vindens andetag.

Kanske kommer kärleksfärgen åter igen pyrda oss till fullo istället för att vara en ynka slinga. Men den här gången kommer vi vara tillsammans och ingen liten småstadshåla kan få oss fly färgen.

Jag blundar och känner att solen värmer mig om nästippen...