Tingeling

Jag vaknar ensam hemma en fredag och får en sällsynt känsla av hemlängtan. Vetskapen om att en fin är på väg hem och att alla andra redan är på plats gör inte känslan mindre. Efter att jag duschat bort min ynkliga sjukdom och efter att återigen packat väskan, satt jag på tåget mot min småstad. 

Helgen blev mer än värd!

Fredagskvällen sänker sig över ett dekorerat Tidaholmstorg. Jag möter upp två stycken Jenny och vi dricker öl tillsammans med våra fina mammor i ett törstigt öltält. Ett tokigt band entrar scenen och frontfiguren bjuder upp människor till sång. Vi dansar twist till covers. 

Nationaldagen och vi tittar på dansuppvisning. Vad vore en Sverigedag utan en långfika på vår vackra Turbinhusön vid Tidan och särskilt bra blir den med Madeleine och en Jenny. Hemma hos Anna blir jag bjuden på lunch och leker med en alldeles för mysig liten Albin.

Till kvällen samlar vi tjejskaran och förfestar med trams i ett av de renoverade husen. Bryggeriet bjöd på karnevalkväll och hade stort nog öppet till två.

Mitt under en av de förföriska rythmerna slog det mig att det var väldigt längesedan vi alla var samlade på samma plats. Jag blir lycklig. Alla de fina flickorna har sitt eget lilla sätt att få mig att känna mig viktig. Under så många år har vi hållit ihop och gått igenom så otroligt mycket. Det betyder allt för mig att vi trots olika valda vägar fortfarande kan titta i varandras ögon och vara bästa vänner. Ni är anledningen till min plötsliga hemlängtan.

Idag har vi fått lyckliga familjebesked.