Tingeling

Jag åker tåg mot Den Stora Staden.
När tågdörrarna öppnas dröjer den inte länge förrän människorna från Göteborg tappar stroset i fötterna och börjar småspringa, trots att klockan precis slagit över till torsdag. Jag dras med och känner pulsen sprida sig i kroppen. Känslan att rulla in mot centralen har sedan barnsben alltid gett mig ett pirr i magen. Varför känns det som att komma hem?

Jag blir upplockad av min käre far och vi rullar igenom en tyst innerstad. Vi åker förbi ett nedsläckt operahus och Grand Hotells pianobar spelar tyst för dom enstaka som har några få droppar kvar i glasen. Dramatens guldsmycknad lyser mot natthimlen och ett litet knapptryck tar oss innanför porten på Strandvägen.

Den här staden är kärlek och på något sätt kommer vi alltid höra ihop. Jag var tolv år när detta blev mitt andra hem, jag älskade det redan då.
Vem vet, kanske hamnar jag här i framtiden. Men nu ska jag bara njuta av min vistelse och snorta i mig allt som innefattar den.

Imorgon ska jag träffa mina kramdjur.