Kidnappad av mörkrets snara eller bortkastad från solen?

Hade världens underbaraste långhelg hos min absolut underbaraste i Sthlm. Massa mys och tokigheter hela tiden. Det bästa på länge. Men det gjorde så himla ont att åka ifrån er, har aldrig känt mig så bortkommen som när jag stängde dörren med en resväska i handen. Varför? Jag vet inte, men det skar verkligen i mitt hjärta och det gör det fortfarnade. Varje dag och hela tiden. Jag älskar er så himla mycket!

Man ser så himla mycket männsikor varje dag som bara slösar bort sin tid. Är jag en av dom? Jag försöker hålla allt inom, mig vad nu det ska tjäna till. Men nu ikväll önskar jag så himla mycket. Jag önskar att jag kunde göra alla mina vänner lyckliga, slita ut rädslan och smärtan ut dom och stoppa in massa av dom där regnbågsfjärilarna som jag hade när jag va liten. Dom där med mjuka vinglar som glittrade och som gjorde att man fick en sån där pirrig känsla i magen. Men det kan jag inte. Vad har jag åstadkommit. Det är något som saknas. Men vad gör jag nu...?
Nu verkar det som jag har hittat något, ingenting alls egentligen. Utan allting, tappar jag andan för ingenting. Det är klart i mitt huvud att jag skriker efter någonting. Just nu vet jag ingenting, och det är för studen bättre än att veta något över huvud taget. 

Jag är trött på att elände. Vi som alltid levt i vår skyddade lilla värld, jag och alla tjejerna. Ingen eller inget har någonsin kommit åt oss. Börjar vår dubbla spricka totalt? Allt rinner ut till en enda stor sörja och ingen vet varken ut eller in. Det känns som vi alla balanserar på var sin lina och man vet inte om man ska känna trygghet eller få panik.
Jag vet i alla fall att det inte går en enda dag utan att jag tänker på alla er mina. Alla har ni era egna unika sprickor i fasaden men för mig spelar det ingen roll. Jag har ingen toplista på er, alla är ni mina nr 1 och ingens brustna hjärta är mindre än någon annans.

Jag förstår om ingen fattar vad jag skrivit nu. Inte ens jag själv förstår. Men detta är direktkontakt mellan huvud och fingrar och förstånden däremellan hann på vägen inte riktigt med. Men ibland behöver man kanske bara koppla isär kroppen och låta ena delen styra över den andra så får man ta konsekvenserna sen.

Skärpning, kanske...

Kommentarer
Postat av: Anonym

du skriver så vackert, man smälter när man läser vad du skriver! love

2008-12-05 @ 13:24:26
Postat av: laura

va ja som skrev de hihi

2008-12-05 @ 13:25:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0